I helgen attackerades tre svenska Pridefestivaler på olika platser.
Trots att Pride numera arrangeras från Trelleborg i söder till Kiruna i norr, ungefär 70 firanden under 2017, kräver Pride allt större polisbeskydd.

Hur ett land behandlar HBTQ-personer, funktionshindrade, judar, muslimer och andra minoriteter är ett lackmustest på hur bra landet försvarar demokrati och mänskliga rättigheter.

Till Pride samlas vi som till en familjehögtid dit vi alla är välkomna utan att vara satta på undantag. En högtid som vi borde få fira. En tradition sedan Stonewall Inn i New York juni 1969 och en svensk tradition sedan 15 maj 1971 då första Sveriges första Pride firades i Örebro.

Och vi är stolta över hur långt Sverige har kommit. Vi har rätt att fira vår högtid och varken högerextremister, vänsterextremister eller fundamentalister med rötter i någon religion ska få hindra oss.

Vi låter oss inte hindras. Det har vi aldrig gjort.

Men vår frihet, den som vi länge ensamma fick kämpa för, den behöver vi nu hjälp att försvara.

Hatet och hotbilden mot HBTQ-personer och Pridefestivaler ökar. Det är viktigt att minnas att det inte alltid varit så. Under en period blev Sverige ett allt bättre land för HBTQ-personer. Lagliga landvinningar och ökad tolerans, acceptans och inkludering.

Men något har hänt. Vi är under attack och riskerar ett bakslag.

Ofta ses klistermärken från högerextrema organisationer på lyktstolpar och elskåp på orter som har eller är på väg att fira Pride. Vi är många som under pridefiranden sett någon av dessa organisationer stå, under sina fanor och dela ut sina flygblad utan att polisen kan göra något. Nazister är skrämmande och syns. Deras fanor och närvaro är tillräckligt otäck för att många ska låta bli att delta och istället gå tillbaka in i garderoberna. Men så länge de bara står där och inte bryter mot några svenska lagar är det deras demokratiska rättighet.

Det nazistiska homohatet är lätt att fördöma och samlas kring. Men hotet och hatet mot HBTQ-världen kommer i lika hög grad från religiösa fundamentalister.
Även här måste det offentliga Sverige stå enat bakom oss.

Vi som undertecknar ser utifrån våra olika perspektiv hur statliga medel till t.ex Venhälsan (HIV-prevention och STI-mottagning) och stöd till skyddade boenden för HBTQ-personer minskar. Den påtagliga senfärdigheten, oavsett politisk färg på regeringen, i att upprätta lagligt skydd för transpersoner.

Sverige kan bättre. 

Vi kräver att kommuner, landsting, regioner, riksdag och regering  börjar agera och dra åt samma håll för en agenda som tydligt tar ställning för att HBTQ-rättigheter är mänskliga rättigheter.
Vi kräver att det offentliga Sverige försvarar de rättigheterna. Den frihet vi HBTQ-personer har uppnått måste försvaras av alla demokratiska krafter.