HIV i Europa och Afrika

När Caroline Odera fick reda på att hon var HIV-positiv kände hon att hennes liv var slut. Nu,tio år senare, jobbar hon för frivilligorganisationen Noaks Ark och reser runt i Sverige, och till hemlandet Kenya, för att informera om hur det är att vara HIV-positiv ur en invandrarkvinnas perspektiv.

Tillsammans med Hans Nilsson, Posithiva Gruppens ordförande, presenterar Caroline en film hon gjorde förra året om sin resa till Kenya.
- Jag kände mig beredd att dö, säger Caroline i filmen.
Stämningen är mörk, hade det inte varit för en skicklig kurator som fick henne på rätt köl hade hon inte stått här idag. Han gav henne hoppet tillbaka.
Hon började engagera sig i HIV-frågor, och åkte förra året till Afrika för att hälsa på sina släktningar och informera om HIV. Mötet blev lite av en chock.
- Man insåg att man har det så bra i Sverige, med alla mediciner och all vård, förklarar hon. Hon är 48 år i filmen. I Kenya, där medelåldern är 45 år har dödstalen varit stora sen hennes barndom.

Stort tabu

Allteftersom filmen rullar på visas upp blir Caroline mer frustrerad, i Kenya finns det mycket motstånd mot att överhuvudtaget diskutera sexualitet.
Många väljer att leva ett svårt liv i hemlighet, stigmatiseringen av sjukdomen är hög.
- Om man säger att man har HIV antar alla att man är promiskuös, oavsett om man är kvinna eller man, menar en sexbarnsmamma i en liten by. Hon är förmodligen sjuk i HIV, det som inte får nämnas. I Kenya har detta onämnbara skördat många, många offer: 1,5 miljoner har dött i HIV, och många, många barn är föräldralösa som en konsekvens av det.

Problematisering

Efter filmen är det många allvarliga ansikten i lokalen. Situationen i Kenya är svår, men till skillnad mot Sverige är den uppmärksammad ordenligt, åtminstone av omvärlden.
- I Afrika ser man om någon är sjuk i AIDS, det märks. Här i Sverige kan folk leva med det och se helt normala ut, därför är det på ett sätt farligare här, avslutar Caroline.