Aspiequeer - en sjukdomsförklaring mot heteronormen

Panelsamtalet är fullsatt, och när samtalet sätter igång hörs det genast viskningar som "så känner jag också!". Och det är onekligen ett ämne som både berör och kan ibland även vara tabu, för det handlar om kön och biologi, och sjukdomsdiagnoser.

En kombination som ofta ger långa och djupa diskussioner om könsroller och samhället i stort. Immanuel, som leder samtalet, berättar att man kan säga att personer med Asperger syndrom ofta är biologiskt queer eftersom de har svårt att se könsroller och anpassa sig efter dem. Men att könsblindhet inte är något gemensamt för alla upplyser bloggaren Johnny om. Han har aldrig varit könsblind, tvärt om till och med besatt av kön. Men han är liksom de andra överens om att det gör de inte behandlar sina medmänniskor efter vilket kön de har, utan individuellt.
 
Vad som de alla fyra verkar ha gemensamt är att de alla har haft svårt att passa in när könsrollerna blir påtagliga, när man ska ut i vuxenlivet, arbeta och börjar träffa partners och förväntas fungera socialt. Att vara funktionhindrad i ett samhälle där könsroller är mycket viktigt för hur man uppfattas, tolkas och blir bemött blir extra svårt när man själv inte vet eller bryr sig om vilket biologiskt kön man tillhör. Men de är också ganska överens om att det faktiskt är ens omgivning som har det egentliga problemet, eftersom de själva inte tycker att det är problematiskt att inte se skillnad på könsroller eller inte kunna se dem alls. 
 
Samtalet leds in på transsexualism och många har olika erfarenheter av den svenska vården på det områded, inte minst personer som har aspergers eller aspergerdrag. Bland annat så berättar Fredrik att det kan ses som något extra, lite exotiskt, med en transsexuell som även är aspie, som de själva ibland kallar sig. Samtidigt så medför det ofta problem eftersom en del utredare inte anser att man kan vara både transsexuell och samtidigt aspergerdiagnostiserad. Det gör att man först måste utreda för det ena, för att kunna fortsätta med det andra, vilket naturligtvis gör att utredningsgången blir längre. Johnny berättar han inte alltid blir trodd eftersom han inte använder typiska könsstereotypa attribut, utan klär sig istället precis som han vill och tycker är snyggt.
 
Fler frågor ställs än vad tiden räcker till för att svara på, och det är nog ingen tvekan om att det här är ett ämne som kommer att dyka upp igen, lite överallt. Könsroller, diagnoser och vad som anses som sjukt  engagerar.