Med mäktig musik, en bestämd fotbollslegend och en minister som ansåg det vara dags för ordentlig lagändring började Pridefestivalen med bästa tänkbara förutsättningar.
Pomperipossaband tillsammans med Stockholms gaykör startade invigningsfesten med ett färgsprakande Abba-medley. Under den varma solen och för den förväntansfulla publiken gled de två banden sen över i en dundrande version av Ain´t no Mountain High Enough. Till publikens jubel avslutades självklart framträdandet med Go West då Stockholms gaykör entusiastiskt viftade med färglada flaggor.
Efter applåderna äntrade Stockholm Prides ordförande Sofia Sjöö och hennes vice Tasso Stafilidis scenen. Han i amerikansk fotbollsutrustning och hon i färgglad friidrottsdräkt med strapon-harnesk. Inledningen präglades av sportbudskapet, tolerans, gemenskap och glädje.
Med höga ord bjöd de upp Prides första invigningstalare, den omstridde Glenn Hysén. Han möttes av bestämda applåder och började genast med att säga att han fick ”rött kort” av många och att flera inte vill se honom tala där. Han menade att händelsen med den nedslagne personen fått ”oanade proportioner i media”, att hans beteende hade varit reflexmässigt men att det inte egentligen är en ursäkt för att vara våldsam och att han mest hade blivit rädd. Vad gäller själva kränkningen utav hans personliga integritet som han hade känt när han blev antastad skulle han reagera starkt på den igen. Tolerans, öppenhet och en stark ståndpunkt mot fördomar och utfrysning genomsyrade hela hans tal. Han menade att skulle inte homofobin finnas skulle det kanske krylla av fler duktiga idrottare. ”Alla ska känna sig trygga.”
Med orden ”Här får jag vara med i ytterligare ett vinnande lag”, lockade han fram smattrande applåder och bestämt hävdade han att utan stolthet skulle det heller inte finnas någon idrott. Han pratade om den machoideal som så många ville lägga på fotboll, inte alls var macho utan snarare förtryckande. Om sin egen tid som tränare i tv-programmet FCZ sa han att det inte var några ”machokillar” men att de visade en mycket stark kämparanda.
Många andra fördomar togs upp, bland annat att ”bögar inte spelar fotboll”. I omklädningsrummen sa han att det fanns en ”verbal odör” som håller unga människor ”kvar i garderoben.” De spontana applåderna dök upp ideligen. Glenn påpekade också att idrotten är till för alla ungdomar och bra för de flesta men han ställde också frågan om hur många fotbollsspelande sextonåriga killar vågar verkligen komma ut ur garderoben, in i omklädningsrummet?
”Idrotten skapar ibland starka lagspelare och ibland ängsliga flockdjur med bögfobi”. Mycket ska hända sa han, många är med i förändringen men att det fortfarande finns ”tröga rötägg”. Många berättelser och iakttagelser från hans egna långa idrottskarriär dök upp, bland annat om en lagkamrat i England som på sjuttiotalet kom ut men som inte klarade pressen och fördomarna, mycket från sin egen familj, och tog livet av sig.
Glenn avslutade på bred göteborska med uppfordringen att vi ska uppfostra ungdomarna i ett tolerant och öppet klimat och förhoppningen om att Pride skulle få ett skönt väder och en härlig stämning. Jubel och applåder följde honom ut då han lämnade scenen.
Efter honom välkomnades idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth som menade att Pride inte bara var en festival utan en manifestation av tolerans och mod. Hon menade att hon fram till nu har saknat idrottarna inom HBT-rörelsen och poängterade i samma veva att regeringen lägger ut mer på idrotten än något annat land. Enligt henne är idrotten ett förenande världsspråk som skapar gemensamhet och motverkar diskriminering; ”Elitidrottarna är viktiga förebilder”. Hennes mening att ”Zlatan förmodligen gjort mer för integrationen än vad regeringen någonsin kan göra” fick applådåskor och busvisslingar. Laganda är viktigare än teknik för ungdomarna poängterade hon, och att även politiker måste ta sitt ansvar.
Ett för många överraskande men välkommet utspel var att hon konstaterade att särlagstiftningen kring äktenskap och partnerskap har spelat ut sin roll, vilket gav starka applåder. Hon sa även att illasinnade krafter ville störa ”vår festival” men att de inte skulle lyckas.
Avslutningsvis utropade hon: ”Låt oss fortsätta älska varandra!”
Text: Per W
Bild: Lotta B
Red: Håkan O
Publicerad: 2007-08-01