Den hysteriskt skickliga underhållningsensemblen tog kulturscenen med storm som sista akt ut på onsdagskvällen. Videoprojektioner, robotdans, akrobatik och en mängd välkända hits var ett axplock av innehållet i deras nya varieté ”Eurotrash”.
Klockan är 21.30, ett stort antal nyfikna Pridebesökare har samlats framför kulturscenen. Förväntan ligger i luften. Spontana små jubelrop och busvisslingar. Fem minuter passerar. Fem till. Scenen står tom. Var är Alfon? "Sitt kvar", säger en blond kille i publiken utan att ta blicken från scenen, "dom är värda att vänta på".
Loading Eurotrash
Äntligen kommer Kulturscenens konferencier ut på scenen. "Nu är det dags, äntligen dags", säger han och gör en yvig gest mot publiken. ”Som ni har väntat!" Publiken applåderar. Dramatisk ljussättning på scen. På väggen startar en videoprojektion. Den visar datakod, en entonig röst ekar: ”Loading Eurotrash".
In på scenen rusar de fyra bandmedlemmarna, ställer sig i dramatiska poser. Lederhosen-byxorna är utbytta mot svart spandex och linnen med chockrosa ränder som för tankarna till glamrock, aerobics och rysk konståkning. Kaos utbryter. Instrument kastas hit och dit, bandmedlemmarna bråkar och springer in och ut på scenen. Technofars. Det blir tyst. Publiken är på helspänn.
Berg-och dalbanefärd
Så startar plötsligt kvällens första riktiga musikaliska nummer. Ljuset exploderar. Sångaren pepprar publiken med vers efter vers genom en megafon, övriga medlemmar röjer loss på ståbas, melodica och trummor. Helt omöjligt att värja sig mot. När publiken känner igen låten som Ace of Base "All that she wants" utbryter överraskande skratt följt av vilda tjut.
Showen kan beskrivas som en berg- och dalbanefärd genom en blinkande jukebox i Lustiga Huset. Vi bjuds på dans, ekvilibristiska konster, beatbox, teater, magi. Bandet öser på med hit efter hit anno 90-tal från vitt skilda artister: Spice Girls, Busta Rhymes, Prince, Ricky Martin och Progidy. Det är otroligt mycket hjärta, naivitet, ironi och ärlighet. Hela publiken studsar, vi sjunger, skrattar och häpnas över vad som händer på scenen.
Efter en timmes intensiv karusellfärd lämnar bandet scenen. Publiken är lyrisk. Stående ovationer. Det råder gatufeststämmning framför kulturscenen. Jag hör kommentarer som "fantasiskt!”, "fem plus" och "bästa nånsin på Pride".
Intervju med Alfon
Bakom scen tar jag tillfället i akt och pratar med bandets sångare Erik Rosales. Han äter en smörgås, har ett uttrycksfullt kroppsspråk, pratar engagerat. Erik berättar att det faktiskt är andra gången som Sirqus Alfon spelar på Pride. Första gången var för sju år sedan. Då körde de gatuteater på grusplanen i parken. Sedan dess har de gjort mängder av framträdanden runtom i världen, ungefär 100 spelningar om året. Den nya showen hade premiär i april i år.
Sirqus Alfon är ju en sådan energibomb, hur laddar ni innan ni går på scen?
– Vi har ju hållit på så länge nu, elva år. Vi har lärt oss vad som behövs för att få igång publiken. Vi gör vårt bästa för att det ska bli så fett som möjligt. Våra scenkaraktärer är väldigt ärliga, eftersom de bygger på våra egna personligheter. Jag blir min karaktär fullt ut när jag går på scenen. Det blir mer äkta helt enkelt. Resten är en yrkeshemlighet! säger Erik och skrattar.
Vad vill ni hälsa till EuroPrides besökare?
– Börja med att ge, innan du tar för dig. Ju mer du ger, desto mer får du tillbaka. Det är det vi gör med Sirqus Alfon. Vi börjar med att ge publiken av oss själva, sen tar vi för oss av publiken. Det är vårt trick… Jäklar, nu avslöjade jag vår yrkeshemlighet i alla fall! säger Erik Rosales med ett flin och äter upp sista biten av sin smörgås.