Inom polisen finns en grupp som arbetar med hatbrott och går under benämningen Hatbrottsprojektet. Avdelningen bildades i år och har som uppgift att ta emot anmälningar där motiven kan härledas till hatbrott.
Riikka Ylijukuri, polis och medlem i Gaypolisföreningen, gav en del historik om föreningen för homosexuella poliser som startades 2000. Till en början var det bara homosexuella polisanställda som fick ingå i Gaypolisföreningen. Idag är alla välkomna som aktiva och stödmedlemmar. Föreningens medlemsantal uppgår idag till 70 aktiva och 50 stödmedlemmar.
Gaypolisföreningen har fått stor uppmärksamhet i massmedia, vilket Riikka Ylijukuri menar har haft en positiv verkan.
- Folk har fått ett större förtroende för oss då homofobin inom polisen har minskat. Dessutom har mångfalden bland polisen ökat genom denna öppenhet, säger Riikka.
Hon berättar om ett utbildningsprojekt som just nu genomförs bland Sveriges poliser i syfte att öka medvetenheten för HBT-frågor.
Annika Lindahl var också med som talare vid denna workshop. Hon är polis och engagerad i dessa frågor, och vill gärna lyfta fram vardagsbrotten; Brott som många gånger sker obemärkt och sällan slutar med en anmälan, däribland kränkningar av grannar, kollegor, och klasskamrater för att nämna några exempel, och dess problematik.
– Våld på allmän plats är fortfarande vanligast, åtminstone enligt statistiken, men vardagsbrotten är mycket viktiga att arbeta med, säger Annika Lindahl.
Hon var vidare noga med att betona hur polisen ser på ett hatbrott.
– Inom polisen ser vi till gärningsmannens motiv och inte till den målsägandes.
Den målsägande har ingen skyldighet att delge polisen sin sexuella läggning. Det är inte vad vi är intresserade utav, säger Annika.
Sedan maj i år pågår ett pilotprojekt på internet, som går ut på att polisen ska synas bättre där det tidigare visat sig ske kränkningar.
Projektet är fortfarande nytt och kommer att utvärderas i september 2008.
Hur det rent tekniskt ska lösas med synligare poliser på internet vet inte Annika Lindahl, och hon medger att det finns en del svårigheter i att upptäcka kränkningar vid slutna forum och i folks privata samtal.
Det är heller inte en helt lätt procedur att spåra IP-nummer och att faktiskt bevisa att ägaren är den misstänkte gärningsmannen. Som ett exempel ger Annika internetcaféer. Där kan vem som helst ha suttit och surfat, vilket naturligtvis försvårar identifieringen av en misstänkt gärningsman.
Representanter från Hatbrottsprojektet var Cajsa Ojakangas och Kristian Lexell, som närmare förklarade vad som sker vid en anmälan om ett misstänkt hatbrott.
Vid en anmälan så kan polis komma till platsen, eller så väljer man som målsägande att uppsöka en polisstation där man kan göra sin anmälan. Man kan också skicka en skrivelse, eller anmäla mindre allvarliga brott via internet.
Därefter kan husrannsakan ske, rekonstruktioner göras, eller konfrontationsförhör hållas, beroende på brottets natur.
Cajsa Ojakangas berättade att frågan om skadestånd sedan kan tas upp och att nästa steg i ledet är att delge den misstänkte all information innan materialet slutligen lämnas över till en åklagare, som i sin tur gör en bedömning av fallet.
Ännu finns ingen riktigt bra statistik över antalet hatbrott menar Annika Lindahl.
Det man kan urskilja är statistik som bygger på de uppgifter man har att tillgå sedan februari i år, vilket visar att ca en till två personer i Stockholm dagligen anmäler ett misstänkt hatbrott.
Dessa brotts natur är främst religionsfientliga men det förekommer också brott emot personer på grund utav deras sexuella läggningar.
Det är alltså det som man inom Hatbrottsprojektet arbetar med i Stockholm. Man anser sig ha kommit en god bit på vägen men mycket återstår innan alla poliser är utbildade på det här området och kan ta emot anmälningar som rör hatbrott på ett bra sätt, avslutar Annika Lindahl.
Text: Thomas K
Foto: Lars B